Dressyrbingo – Vart är dressyren på väg?

Dressyringen vill uppmärksamma de många diskussioner om bedömning som förekommer runt om på dressyrtävlingar. För att få igång en debatt kontakatade Bo Tibblin oss och skrev en “debattartikel” om just detta. Artikeln är tänkt att fungera som ett uppvaknande. Dressyrringen hoppas på att detta kan vara början till ett öppet forum för en diskussion som kan leda till en förändring.

- Jag hörde en dressyrryttare säga: “Det är lättare att vinna på Bingolotto än att vinna på Dressyrbingo”. När man studerar resultatlistorna måste man erkänna att det ligger en hel del sanning i detta yttrande. Jag blir ofta uppringd av både ryttare och tränare som är frustrerade över den bedömning de utsatts för. När det skiljer 25 placeringar mellan de olika domarna på samma ryttare måste man ifrågasätta vad man håller på med. Nu är en så stor skillnad mellan domarna inte vanlig och det kan vara vanskligt att se för mycket på placeringssiffrorna eftersom dessa kan skilja sig mycket medan procentdifferensen är mycket liten. Vad man däremot skall reagera mot är när procenten skiljer sig litet i förhållande till prestationen mellan ekipagen. Denna brist på utnyttjande av skalan och i många fall förmågan att se vad som är väsentligt eller oväsentligt i en uppvisning är det som skapar “bingoeffekten”.

Det allvarligaste i bedömningsproblematiken är att de nyutexaminerade Lätt A och Msv B domarna från början – utan erfarenhet och rutin – ensamma skall döma den kategori ryttare, som är viktigast för sportens utveckling. Dessa skaffar sig då sina egna mallar och utgångspunkter för sin bedömning och får aldrig något facit för om de har rätt eller fel. De kan alltså utvecklas i vilken riktning som helst. Deras övningsobjekt blir de ryttare, som betalar dyrt för att tävla och få en vägledning i sin ridning. När de sedan skall döma tillsammans med två andra domare är det inte konstigt om bedömningen kommer att spreta.

Vad skall man då göra åt detta? Man skall inte kritisera de enskilda domarna, för de gör säkert så gott de kan. Nej det är systemet som måste granskas. Det system man arbetar efter skapades för många år sedan och anpassades till den verklighet, som då rådde. Men verkligheten ändras och systemen får brister. Man gör räddningsaktioner och lappar och lagar för att till varje pris rädda systemet. Till slut har verkligheten förändrats så mycket att systemet klappar ihop och man måste blanda om korten och börja om på nytt. Det är där vi står idag.

Enligt min uppfattning finns det några viktiga grundstenar i utbildningen, som måste ändras.

1. Betydligt högre krav för att få bli domaraspirant. 
De krav vi har i dag finns bara på papperet. Man måste kräva mer erfarenhet och djupare kunskaper av aspiranterna. Kravet på att ha ridit vissa klasser kan i nuvarande form tas bort. Vad säger det om man lånat en häst och ridit fastställt program på angiven procent? I dag finns det domare, som inte alls har ridit de klasser, som krävs men som är bättre än dem som uppfyller ridkriterierna. Mer vikt måste läggas vid den totala och djupa insikten i vad dressyr/skolridning handlar om. 

2. Examinationen skall inte få utföras av domarutbildaren. 
Man bör tillsätta en examinationsgrupp för varje kategori. Denna får inte innehålla någon utbildare utan skall bestå av erfarna domare inom respektive kategori. (Behöver alltså inte vara GP-domare). Central examination kan sedan hållas en gång på våren och en gång på hösten. Respektive domarutbildare anmäler de adepter de anser mogna till examination. Hur denna examen skall utformas måste utarbetas av DK. Examinationen skulle härigenom få högre status och därigenom större förtroende hos ryttarna. Dessutom skulle det bli en värdemätare och förhoppningsvis inspiration för domarutbildarna.

3. Ett system för uppföljning av domarnas arbete på fältet måste skapas.
Vad som krävs är att ledningen inser denna sitiuation och till sätter en grupp att arbeta med detta. Denna grupp skall inte enbart bestå av nuvarande ledamöter i DK.  Den skall utökas med personer med aktuell förankring på sportens alla nivåer och gärna även med representanter för tränarna. Ett vanligt argument mot förändringar är att det inte finns ekonomiska resurser. Men det tror jag inte på. Omfördelning av medel och nya infallsvinklar kan många gånger leda till bättre resultat med mindre kostnader än de nuvarande.